Romantiken ska vara jämnställd

Igår när jag åkte Metro blev jag arg när jag läste Petra Axelsons kolumn om romantik. Har under de senaste två veckorna samlat mycket undertryckt ilska och klämde fram med en arg text, som jag sedan skickade till Metro. Här är den:

"Romantiken ska vara jämnställd

Jag är trött på amerikaniserandet runt romantiken, att kärlek ska vara en Hollywoodfilm. Petra Axelson (kolumn i Metro 15/11) verkar också vara det.
Det bör vara naturligt för två personer som älskar varandra att visa omtanke på olika vis. Men framförallt, det här är inte något som tillhör ett kön, det vill säga männen, som Petra Axelson tycks anse.
Åsikterna jag uttrycker handlar inte bara om denna kolumn, utan generellt vad man ser i medierna.
Vore jag man hade jag känt mig fruktansvärt nedvärderad och ledsen om jag skulle stå ensam för romantiken. Varför ska det bara vara männen som förväntas bjuda på bio, middag och köpa presenter? Det är även de som får ta emot kritiken för att INTE göra det tillräckligt ofta, inte tillräckligt bra, inte tillräckligt fantasifullt.
Tänk efter, varför vill man få en romantisk gest av den man tycker om? I min mening har män precis samma möjlighet att känna sig känslomässigt osäkra eller ledsna, på grund utav att partnern inte beter sig kärleksfullt. Bör det inte då ligga i bådas natur att visa uppskattning för varandra?
Romantik är något som tillhör två personer i ett förhållande, något som bör cirkulera dem emellan. Att en kvinna inte visar omtanke är minst lika illa som när en man inte gör det.
Förväntas kvinnor veta exakt vad som är romantik är, medan män är helt slut i huvudet när det kommer till känslor och omtanke? Snacka om att vi fortfarande lever i en värld full av förutfattade meningar, eller kanske bara full av skribenter som inte passar sig för vad det är de egentligen säger.

//Fredrika, Göteborg"