Våren på väg till Göteborg!

I god tid till detta packar jag mitt pick och pack härifrån.

Bojkotta Pågens jävlarannamma + Psyksjuka i svenska fängelser

Läste härom dagen i GP att Pågen ska sparka alla sina anställda, för att sedan anställa dem igen med mycket sämre lön och förmåner. Dem skulle inte längre få betalt för sin övertid, grundlönen skulle sänkas betydligt och de skulle vara tvungen att jobba helg. De helgarbetande skulle de sparka helt och hållet. Och vilket val har dem egentligen, de stackars arbetarna, än att ta skiten?
I vilket fall som helst blev jag så jävla upprörd att jag har bestämt mig för att inte handla Pågens varor något mer. Bojkott säger jag!!!

Läste även att vår nya regering vill ta USA:s exempel när det kommer till psyksjuka som begår brott. De ska sättas i fängelse, inte tas omhand som de psyksjuka människor de är. Detta passar som handen i handsken med den idiotiska syn Sverige har på USA som vårt storasyskon. Allt USA gör ska även Sverige göra, till och med sådant som de redan har gjort, insett inte funkar, och avskaffat.
Fast så ligger det ännu inte till med psykvården. Jag tittade nyligen på 60 minutes som handlade om en ung man, runt 20 år, som dött av brist på vatten. 22 timmar om dygnet var han fastspänd vid sin brits för han ansågs vara en fara för sig själv och andra. Han dog, och filmades under veckorna då han blev svagare och svagare. Han dog i brist på vatten eftersom han själv sade att han inte var törstig. Fångvaktarna bör alltså även ha trott på honom när han sade att drakarna var ute efter honom och att han måste slå ihjäl dom med sitt svärd.
Vår nya regering anser alltså att vi ska låsa in de människor som redan är inlåsta i sina egna sjuka huvuden. Det är för att de släpps ut ur tvångsvården. Men det är inte de psyksjukas fel att psykvården inte har några resurser, och faktiskt inte har plats för dem. Men eftersom det är så, ska de sättas i fängelse istället. Yahoo för systemet! Jävla idiotland man lever i, kolla historien! Vad funkade? Vad funkade inte? Människan funkar fortfarande likadant!

Åh nej, inte mer snö!

Klicka på bilderna för större format.

Crisis in the Nuclear Family

Little Johnny he was born and grew up to a man
Over night, mama thought he'd always be around
Around
All around

What will we do
What can we do
Always surprised it happens to you

Everyone is searching for a better life abroad
Everyone has gone away and I'm here all alone
Alone
All alone

Everyone will go away, sometime
Everyone will go away, sometime
you'll end up just like me -

Mom and dad are always left behind when one has gone
predetermied loneliness and crisis "they're outgrown!"
Outgrown
All outgrown

Now they're left with problems they have never met before
Searching for new hobbies, laying puzzles, go outdoors
Alone
All alone

What will we do
What can we do
Always surprised it happens to you

Everyone will go away osv.

- Johnny sent a card last spring, of him in his frontyard
He's got a family, look how beaming they are
They are
bet they are
They are

En vacker dag

Idag har jag varit och lekt med mina kusiner. Jag blir härligt glad av att leka med barn. Tänker på helt andra saker än jag vanligtvis gör. Bekymmer känns väldigt avlägsna.
Gick på en liten promenad med Amelie, Jonathan och mormor. Det var undebart väder. Vi åkte rutschkana och dom var så glada!
När jag gick hem stannade jag en stund utanför huset, satte mig på trottoarkanten i solen. Fåglarna sjöng och det var ljust och härligt, men kallt. Fast jag var fortfarande varm och svettig sen jag hade agerat häst åt Amelie hela vägen hem till dom.
Jag var en mycket bra häst, sade hon.

Så idag har jag lärt mig att jag är en bra häst. Det känns härligt.
Vad livet är vackert ändå.

Mitt hjärta går sönder

Teddy sitter nu i en bil med sin mormor och morfar, på väg till Uppsala. Där han ska bo. Utan mig...
Åtminstone nu.
Jag är inte glad =/

Min kreativitet jag får när jag är ledsen ligger på något underligt sätt i topp och botten samtidigt.
Jag känner mig jättetom. Önskar jag kunde storgrina i en halvtimme så att jag fick det ur mig, men det går inte.
Mitt hjärta känns trasigt. Jag tror det just gick sönder.

En underlig sensation

Jag är just nu djupt rörd över min senaste låt, min egen kreation. Det är första gången jag känner så för något som jag har gjort. Jag är väldigt lycklig =) Fast ledsen, för den fick mig gråta. Det låter så fel att säga att jag började grina av en låt jag gjort själv, men jag är inte så svensk idag. I rock!
Jag har blivit medlem på Garage Band och har börjat ladda upp mp3. Lyssna på mig!

Seems Like Winter

Jag skrev rätt precis en ny låt, till bland annat en ackordföljd jag kom på förra veckan. Eller om det var börja på denna veckan... eller helgen... Jag kom på den i alla fall! Laddar upp allt här så jag inte tappar bort den.. Borde kanske göra detsamma med alla låtarna.
Den handlar om att någon försvinner ifrån en ='/

Seems Like Winter

Intro: C Am G

F C F C E Am C G
And I cry
cry like a baby
Whimper like a dog
What makes me so sad

Am C G
mmmmmmmmm
Am C G
mmmmmmmmm

Can't I hold your hand
squeeze it in mine
and can't I see you smile
make me smile

Am C G Am C G

Am F G
Don't you make me laugh
Don't you make me cry
Am Dm G7 C
Don't you make me breathe
without you

Seems like the sun has gone
and it won't come back
Seems like winter
all year long

Summer's long gone
and so is my world
I said it seems like winter
all year long

Am C G Am C G

Don't you make me laugh
Don't you make me cry
Am Dm G7 C
Don't you make me breathe
without you

Holy Macarell

Teddy har fått jobb! :O

Smärtsamt bra - Antony and the Johnsons

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Ibland kan en låt uppfylla mig på ett fantastiskt sätt. Det sker med jämna mellanrum, och visar den oerhörda skillnaden mellan musik och musik.
Vissa artister lyssnar jag till för att bli glad eller sprallig. Andra för att minnas gamla tider.
Sedan finns det musik med stort M, som lämnar ett stort tomrum inom mig. Men inte på ett dåligt vis. Det är som en lycklig klump, en önskan att sjunga, att gråta och skratta.
Musik som är fylld av äkta känslor:
Smärta, kärlek, innerlighet. Men framförallt, ärlighet.
Det är min mening att en låttext ska födas ur starka känslor. Inte för att ord rimmar. Inte för att något är populärt för tillfället. Inte för att pengar ska rulla in till en girig marknad.
Antony and the Johnsons, alltså. Ett äkta band, med en fantastisk sångare, som förmedlar så mycket smärta och kärlek att det gör ont i mig. Det är just så ska det vara.
Bildens ursprungssida

Den negativa tankespiralen

Usch vad jag går mig själv på nerverna. Och det ofta! Trots att det finns så bra, positiva saker att tänka på, så är det de negativa som sitter i huvudet och maler. Gärna saker som inte ens har hänt ännu, utan som jag förutser kommer bli dåliga. Sedan brukar de allt som oftast stämma också... Men något i mitt huvud säger mig att det är meningslöst att grubbla över det. Men detta något är en på tok för liten röst att överrösta den negativa, som har en väldigt stor överhand i mitt huvud.
Det är svårt att ta sig ur negativa tankar när de har påbörjats. Jag är, som man kan säga, en mäster på att tänka negativt det första jag gör, i alla sammanhang. Det värsta scenariot som kan ske, sker i mitt huvud.
När jag tagit mig in i den negativa spiralen är det så väldigt svårt att ta mig ur. Även om positiva saker händer omkring mig, och jag försöker hoppa på det sidospåret istället, så är det som att jag är mentalt fast i den negativa gröten. Jag slungas tillbaka som om jag sitter fast i ett gummiband, swoooosch, så är jag i dåliga tankar igen.
Jag måste hålla mig ockuperad, fysiskt och psykiskt. Då kanske jag håller mig i schack.

Gömda begåvningar

Väldigt gömda...
Kolla in mig och Mattias på youtube!

Ett nytt år

Fast nu kanske detta publiceras den 2:e januari =)

Så nu är det 2007... Det känns mycket mer när tiden är så mycket närmre 2010! I övrigt är det inte lätt att komma på något djupt att säga om det nya året... Inte för att jag redan skrivit något djupt.
Förhoppningsvis blir det ett större överskott på roliga händelser.
Förhoppningsvis kommer jag att sysselsätta mig med något.
Förhoppningsvis är alla jag bryr mig om glada och goa.
Förhoppningsvis kommer jag inte att försämra min musarm.
Förhoppningsvis blir jag nöjdare med nästa år än med detta.

Här är bilder från förnyårsfesten samt själva nyårskalaset!

Sandlådan - eller?

Tänk dig en stor sandlåda. Lustigt nog lika stor som vår jord.

I denna sandlåda finns det fina, nya skinande röda och gröna spadar. Där finns hinkar att fylla till toppen med mörk, fuktig sand. Och silar till att sila fram gömda skatter.

Men där finns också de gamla, nötta spadarna från förra året. Hinkarna med sprickor där sanden rinner ut.

Där råder djungelns lag. Den som skriker högst och slåss hårdast får den bästa platsen i sandlådshierarkin. Inte nog med att den tilldelas den bästa spaden, samt den bästa hinken. Nej den får även ta allt den vill ha. De som inte är starka nog att stå upp, eller är i den lägre kategorien i pyramiden, blir nedslängda i sanden med huvudet före.

Kungen av sandlådan tar vad han vill ha. Ifall det är redskap eller medhjälpare spelar ingen roll.

Blir man som högbördig av sandlådan ifrågasatt, eller motsagd, skriks det och bölas. Spadar slängs åt alla håll, sand kastas i oskyldiga åskådares ögon.

Vill du ta dig ifrån denna låda full av sand kan det bli problem. För det är där du redan bor. Förmodligen i den blöta delen, full med kattextrementer, med en halv spade i din hand.

Tankar om svaghet, känslor och framtid

För att bibehålla min kreativitet så behöver jag ett viss mått olycka. Något som drar fram melankolin ur mig. Men jag tror jag tycker om att känna mig nere, till en viss del. Om jag ser ett slut på eländet så trivs jag med att känna mig lite ledsen.
Underligt nog har jag svårt att dela med mig av sorgsenheten. Jag är ensam ganska mycket, och trivs bra med det ifall det inte är påtvingat. Men jag är en väldigt känslomässig person och känner ofta att jag inte får utlopp för mina känslor. Sorgsenheten kan jag ta hand om genom att skriva dikter och låtar. Men kärlek, som jag känner för många människor, är betydligt svårare för mig att få utlopp för. Det är på något sätt alldeles för känsligt. En alldeles för hög barriär att ta mig över, att våga. Jag tror det har med svaghet att göra.
Jag är rädd för att gråta inför andra. Det har jag ett konstigt förhållande till. Samtidigt som jag vet att det inte är något att skämmas för, så känner jag mig stolt över att inte visa mig svag. Denna stolthet krockar med min visshet om hur dumt det är. Men jag ids inte göra något åt det.

Ända sedan jag kan minnas har jag tagit skrivande och känslor på dödligt allvar. Jag minns en gång i sexan. Då fick vi en uppgift att skriva vad vi tyckte att kärlek var. Jag började skriva en lång utläggning om känslor mellan människor, om kärlek till familj, och till djur. Dessutom om olika nivåer av kärlek. Men innan jag hunnit skriva klart skulle vi tala om vad vi skrivit. Min lärare frågade en av mina klasskamrater vad denne hade skrivit. Jag minns inte vad personen i fråga hade skrivit, men det fick vad jag hade skrivit att verka som en sån löjlig överanalysering att jag blev illröd i ansiktet och suddade ut alltihop. Jag ersatte det snabbt med något jättesimpelt, som de andra.
Det måste ha känts hemskt för mig, eftersom jag fortfarande kommer ihåg hur dum jag kände mig.

Jag har länge haft stor respekt för de som uttrycker sig väl i skrift. Jag har inte hunnit läsa så många olika författare ännu, men en av mina favoriter är Håkan Nesser. Den enda jag har läst många böcker av utan att ha tröttnat på sättet han skriver. Hans skrivsätt känns väldigt kultiverat samtidigt som det är folkligt, och framförallt roligt.

Jag önskar jag kunde göra något av mitt skrivande. Men jag känner att jag sitter fast i ett hörn av mitt liv just nu, och har ingen aning om vilket håll jag ska gå. Men det känns nödvändigt att jag går någonstans. Jag är så uttråkad. Dessutom känner jag mig omringad av folk som gör så mycket saker att jag känner mig dålig i jämförelse. Fast grupptryck kan vara bra ibland. Jag vill göra så mycket men jag vet inte hur!

Efter det mycket negativa jag skrivit om skolan har jag försökt tänka på positiva delar också. Jag har kommit på två lärare som givit mig pushar i olika riktningar, i all välmening. Den ena var min musiklärare på högstadiet. Hon sade åt mig att jag måste fortsätta sjunga. Sjunga sjunga sjunga!... Vilket jag har gjort, och jag har insett varför hon sade åt mig att göra det.
Det senaste var min engelsklärare på gymnasiet, eller den senaste av dem. Jag hade tre. Han tyckte absolut att jag skulle ägna mig åt att skriva. Jag borde kanske fortsätta göra det också, jag kanske kommer förstå varför han tyckte det.
Inte för att jag inte ser att jag kan skriva! Men jag vet att jag är för ordrik. Det är svårt att skriva simpelt och bra, vilket krävs ifall någon ska orka läsa det. Jag har egoistiska skäl till varför jag tycker om mina texter. Denna text kommer jag exempelvis att läsa flera gånger. Men med tanke på längden, vem mer kommer att göra det?

En dikt från förra året

alla har nån utom jag
men det är en lögn
vad jag än tar mig för
vart jag än är
vad jag än gör
är det mer synd om dig
än vad det är om mig

allt jag tänker har någon tänkt innan
inget jag säger är unikt
allt jag kan skriva är högst hälften så bra som nåt du kan skriva

idag ska alla vara unika
men ingen håller sig i strålkastarljuset
alla utnyttjas
de glänser med plastiga leenden
på en plastig scen
med en plastig publik
som minns dem i 15 minuter
& sedan kastas på fel åtevinningscentral

ingen håller någon om ryggen
inte utan egen vinning i glimten
man hjälps ändå åt
för att vara den som håller i fjädern
då det sista fingret inte orkar hålla kvar
på fönsterbläcket på 15:e våningen

för att synas
för att bli omtyckt
ska man vara vulgodum med plastkropp och botoxleende
ingen bryr sig om vad man gör
ingen bryr sig om poesin man lider fram
med den sista tåren
en smärtsam natt

24 oktober 2005

Det är lätt att vara liten, rädd och förbisedd

Fick härom dagen bilder från studenten på posten. Generellt sett så känner jag mig väldigt bitter när det kommer till hela min skoltid. Låg - och mellanstadiet var ett helvete pga världens jobbigaste klass med en hoper sportgalna snorungar, som förövrigt mobbade min bästa vän. Uppå detta en fantastisk lärare som sade åt henne att "ignorera dom", istället för att hjälpa till. En utav dessa härliga mobbinghändelser ledde till min och hennes första skolkning från skolan, i sexan om jag inte minns fel.
Jag minns dessutom en gång då jag åkte hem till gamla Jonsered där jag gick en termin i ettan, samt hela dagis och förskolan. Jag gick då fram till en av mina gamla favoritfröknar (som jag inte minns namnet på längre) och hon bara stod och tittade på mig, oförstående. Jag minns att jag var tvungen att säga vem jag var. Jag minns faktiskt inte något mer från tillfället, förutom att jag var sårad.
Högstadiet... En gång kom en lärare fram till mig och en kompis och frågade "Vad gör ni på den här skolan?" varav vi vart tvugna att säga vilken klass vi gick i, namn och allt. Idiot. I övrigt var jag inte speciellt igenkänd på skolan, förutom då jag spökade ut mig i mina värsta goth-perioder. När jag och min dåvarande bästa vän hade våra diverse dispyter, mer eller mindre seriösa (oftast mer), så brukade hon straffa mig genom att ignorera mig. Detta ledde till att folk inte lade märke till att jag var i skolan. Efter en hel skoldag en gång, så kom en av mina klasskompisar fram till mig och sade "Va, är du här?! När kom du hit?".
Det är inte speciellt roligt att känna att man bara finns till under vingarna av någon annan.
Gymnasiet. Under första året trodde jag mig befinna mig i ett kompisgäng som åtminstone brydde sig om om jag var där eller ej. Men nehejhej, tillslut insåg jag att min närhet bara var irriterande. Vilket resulterade i att jag slutade vara med dom utan ett ord, och satte mig åter igen i min lilla bubbla och min härliga "Jag behöver då fanimej ingen-attityd".
Sen, under tvåan, träffade jag min lilla ängel Malin =) Som iofs gått i skolan under hela tiden, men vissa personer tror man helt enkelt inte att man passar med. Man kan ha hemskt fel! Utan henne hade jag inte tagit mig igenom gymnasiet.
Nu återkommer jag till bilderna från studenten. Gissa vem som inte var med på en enda bild? Inte ens en halv fot någonstans. Men det var en bra reprensentation av min skolgång. Förbisedd, menlös och inte där, helt enkelt.

Publicerad!

Jag glömde skriva... Av en ren händelse så tittade jag igenom metro i lördags. Min arga text om romantik blev publicerad! I en väldigt, väldigt kort och stympad version i och för sig... Men trots allt!

Ny frisyr & billiga muggar

Igår när jag gick och lade mig, förväntade jag mig en mycket dålig kommande dag. Döm om min förvåning, nu sitter jag hemma i värmen igen och känner mig nöjd! Det blev inget möte med Maria, vilket kände som en stor börda från axlarna, för jag kände verkligen inte för att jobba någe mer denna vecka... Sedan gick jag och mor min och klippte oss, nu sitter det en korthårig Fredrika i sin datorstol och känner sig förvånad varenda gång hon drar fingrarna genom det en gång så mycket längre håret. Men jag är mycket, mycket nöjd! Dessutom så hittade jag ett par skitfina muggar på Hemtex som vi fick för halva priset, mamma är jätteglad. Det regnade och ruskade ute, men det var en mycket fin dag.

Romantiken ska vara jämnställd

Igår när jag åkte Metro blev jag arg när jag läste Petra Axelsons kolumn om romantik. Har under de senaste två veckorna samlat mycket undertryckt ilska och klämde fram med en arg text, som jag sedan skickade till Metro. Här är den:

"Romantiken ska vara jämnställd

Jag är trött på amerikaniserandet runt romantiken, att kärlek ska vara en Hollywoodfilm. Petra Axelson (kolumn i Metro 15/11) verkar också vara det.
Det bör vara naturligt för två personer som älskar varandra att visa omtanke på olika vis. Men framförallt, det här är inte något som tillhör ett kön, det vill säga männen, som Petra Axelson tycks anse.
Åsikterna jag uttrycker handlar inte bara om denna kolumn, utan generellt vad man ser i medierna.
Vore jag man hade jag känt mig fruktansvärt nedvärderad och ledsen om jag skulle stå ensam för romantiken. Varför ska det bara vara männen som förväntas bjuda på bio, middag och köpa presenter? Det är även de som får ta emot kritiken för att INTE göra det tillräckligt ofta, inte tillräckligt bra, inte tillräckligt fantasifullt.
Tänk efter, varför vill man få en romantisk gest av den man tycker om? I min mening har män precis samma möjlighet att känna sig känslomässigt osäkra eller ledsna, på grund utav att partnern inte beter sig kärleksfullt. Bör det inte då ligga i bådas natur att visa uppskattning för varandra?
Romantik är något som tillhör två personer i ett förhållande, något som bör cirkulera dem emellan. Att en kvinna inte visar omtanke är minst lika illa som när en man inte gör det.
Förväntas kvinnor veta exakt vad som är romantik är, medan män är helt slut i huvudet när det kommer till känslor och omtanke? Snacka om att vi fortfarande lever i en värld full av förutfattade meningar, eller kanske bara full av skribenter som inte passar sig för vad det är de egentligen säger.

//Fredrika, Göteborg"

Misslyckat tandläkarnbesök

Idag gjorde jag misstaget att vandra in på fel tandläkarmottagning. Eftersom vi flyttat tre busshållplatser bort så bor vi numera i ett annat tandläkardistrikt. Så dum jag är som tror jag ska till den tandläkaren jag har haft i 12 år... Det är något med tandläkare som gör mig förbannad varenda gång jag har någonting med dem att göra. Det är säkert två år sedan de kallade mig sist, sedan dess har jag inte fått någon information om tandläkarbyte... I och för sig så visade det sig att det stod på lappen jag fick på posten, men vem läser igenom dom helt och hållet när det alltid stått samma sak? Gah! Det vore som grädde på moset att jag måste betala för att jag "missat" min tid nu också...

Arbete, annalkande katastrofer och inneboende

Har nu i veckan arbetat med layouten i nr 4/06 av Socialpolitik. Som vanligt har jag en hemsk, olycksbådande känsla av att jag inte kommer hinna klart innan deadline. Det påminner mig om ett citat från Douglas Adams: "I love deadlines. I like the whooshing sound they make as they fly by.", han var en mycket rolig man. Dog tyvärr i cancer. Har ni inte läst något av honom bör ni göra det snarast, alla bör åtminstone ha läst "Liftarens guide till galaxen". En annan rolig bok som är en slags sammanställning av en massa artiklar och noteringar han har gjort heter "The Salmon of Doubt", mycket, mycket rolig! Läs läs läs läs!
Nu kom jag av mig med mitt jobbsnack... Deadlines ja. Det vore skönt ifall huruvida jag kommer hinna klart med tidningen innan deadline BARA hängde på mig. Men så fungerar det ju inte. Jaja. Jag är bra på att bara sitta och vänta på jordens undergång, sen när det väl händer får jag panikångest.
En positiv sak änsålänge är att jag haft 5 minuters gångväg till jobbet sedan i måndags, eftersom jag har bott hos min pojkvän. Jobbet känns betydligt mindre betungande när det inte tar mig en timme att ta mig dit.
Idag säljer pappa sitt hus, yahoo! På tiden, det jäkla huset! *segerdans*
Det är också ett bra exempel på katastrofer som jag bara suttit och väntat på, att det inte skulle bli sålt alltså... Men idag sker det, det blir firande av ikväll, tårta och hela ballunsen!
En smart sak jag har gjort denna veckan är att skvätta skållhet tomatsoppa på min hand. Jag kallade det för att ha gjort en "Mattias", min gode vän från Götene som är... olycksförföljd, kan man säga. Bara denna vecka har han varit nära på att bli krossad av takbjälkar, samt bränt sönder sina fingrar med en limpistol, han är gó Mattias han! Jag hoppas han lever tills 40.
Sen har nog inget övrigt intressant hänt mig på senaste. Jag funderar fortfarande lite sporadiskt på vad jag ska göra med mitt liv. Det vore trevligt om något stort hände (positivt och stort).
På fredag ska jag till tandläkaren på kontroll, vilken banbrytande händelse! Jag återkommer med de spännade resultaten.