Tankar om svaghet, känslor och framtid

För att bibehålla min kreativitet så behöver jag ett viss mått olycka. Något som drar fram melankolin ur mig. Men jag tror jag tycker om att känna mig nere, till en viss del. Om jag ser ett slut på eländet så trivs jag med att känna mig lite ledsen.
Underligt nog har jag svårt att dela med mig av sorgsenheten. Jag är ensam ganska mycket, och trivs bra med det ifall det inte är påtvingat. Men jag är en väldigt känslomässig person och känner ofta att jag inte får utlopp för mina känslor. Sorgsenheten kan jag ta hand om genom att skriva dikter och låtar. Men kärlek, som jag känner för många människor, är betydligt svårare för mig att få utlopp för. Det är på något sätt alldeles för känsligt. En alldeles för hög barriär att ta mig över, att våga. Jag tror det har med svaghet att göra.
Jag är rädd för att gråta inför andra. Det har jag ett konstigt förhållande till. Samtidigt som jag vet att det inte är något att skämmas för, så känner jag mig stolt över att inte visa mig svag. Denna stolthet krockar med min visshet om hur dumt det är. Men jag ids inte göra något åt det.

Ända sedan jag kan minnas har jag tagit skrivande och känslor på dödligt allvar. Jag minns en gång i sexan. Då fick vi en uppgift att skriva vad vi tyckte att kärlek var. Jag började skriva en lång utläggning om känslor mellan människor, om kärlek till familj, och till djur. Dessutom om olika nivåer av kärlek. Men innan jag hunnit skriva klart skulle vi tala om vad vi skrivit. Min lärare frågade en av mina klasskamrater vad denne hade skrivit. Jag minns inte vad personen i fråga hade skrivit, men det fick vad jag hade skrivit att verka som en sån löjlig överanalysering att jag blev illröd i ansiktet och suddade ut alltihop. Jag ersatte det snabbt med något jättesimpelt, som de andra.
Det måste ha känts hemskt för mig, eftersom jag fortfarande kommer ihåg hur dum jag kände mig.

Jag har länge haft stor respekt för de som uttrycker sig väl i skrift. Jag har inte hunnit läsa så många olika författare ännu, men en av mina favoriter är Håkan Nesser. Den enda jag har läst många böcker av utan att ha tröttnat på sättet han skriver. Hans skrivsätt känns väldigt kultiverat samtidigt som det är folkligt, och framförallt roligt.

Jag önskar jag kunde göra något av mitt skrivande. Men jag känner att jag sitter fast i ett hörn av mitt liv just nu, och har ingen aning om vilket håll jag ska gå. Men det känns nödvändigt att jag går någonstans. Jag är så uttråkad. Dessutom känner jag mig omringad av folk som gör så mycket saker att jag känner mig dålig i jämförelse. Fast grupptryck kan vara bra ibland. Jag vill göra så mycket men jag vet inte hur!

Efter det mycket negativa jag skrivit om skolan har jag försökt tänka på positiva delar också. Jag har kommit på två lärare som givit mig pushar i olika riktningar, i all välmening. Den ena var min musiklärare på högstadiet. Hon sade åt mig att jag måste fortsätta sjunga. Sjunga sjunga sjunga!... Vilket jag har gjort, och jag har insett varför hon sade åt mig att göra det.
Det senaste var min engelsklärare på gymnasiet, eller den senaste av dem. Jag hade tre. Han tyckte absolut att jag skulle ägna mig åt att skriva. Jag borde kanske fortsätta göra det också, jag kanske kommer förstå varför han tyckte det.
Inte för att jag inte ser att jag kan skriva! Men jag vet att jag är för ordrik. Det är svårt att skriva simpelt och bra, vilket krävs ifall någon ska orka läsa det. Jag har egoistiska skäl till varför jag tycker om mina texter. Denna text kommer jag exempelvis att läsa flera gånger. Men med tanke på längden, vem mer kommer att göra det?