Det är lätt att vara liten, rädd och förbisedd
Fick härom dagen bilder från studenten på posten. Generellt sett så känner jag mig väldigt bitter när det kommer till hela min skoltid. Låg - och mellanstadiet var ett helvete pga världens jobbigaste klass med en hoper sportgalna snorungar, som förövrigt mobbade min bästa vän. Uppå detta en fantastisk lärare som sade åt henne att "ignorera dom", istället för att hjälpa till. En utav dessa härliga mobbinghändelser ledde till min och hennes första skolkning från skolan, i sexan om jag inte minns fel.
Jag minns dessutom en gång då jag åkte hem till gamla Jonsered där jag gick en termin i ettan, samt hela dagis och förskolan. Jag gick då fram till en av mina gamla favoritfröknar (som jag inte minns namnet på längre) och hon bara stod och tittade på mig, oförstående. Jag minns att jag var tvungen att säga vem jag var. Jag minns faktiskt inte något mer från tillfället, förutom att jag var sårad.
Högstadiet... En gång kom en lärare fram till mig och en kompis och frågade "Vad gör ni på den här skolan?" varav vi vart tvugna att säga vilken klass vi gick i, namn och allt. Idiot. I övrigt var jag inte speciellt igenkänd på skolan, förutom då jag spökade ut mig i mina värsta goth-perioder. När jag och min dåvarande bästa vän hade våra diverse dispyter, mer eller mindre seriösa (oftast mer), så brukade hon straffa mig genom att ignorera mig. Detta ledde till att folk inte lade märke till att jag var i skolan. Efter en hel skoldag en gång, så kom en av mina klasskompisar fram till mig och sade "Va, är du här?! När kom du hit?".
Det är inte speciellt roligt att känna att man bara finns till under vingarna av någon annan.
Gymnasiet. Under första året trodde jag mig befinna mig i ett kompisgäng som åtminstone brydde sig om om jag var där eller ej. Men nehejhej, tillslut insåg jag att min närhet bara var irriterande. Vilket resulterade i att jag slutade vara med dom utan ett ord, och satte mig åter igen i min lilla bubbla och min härliga "Jag behöver då fanimej ingen-attityd".
Sen, under tvåan, träffade jag min lilla ängel Malin =) Som iofs gått i skolan under hela tiden, men vissa personer tror man helt enkelt inte att man passar med. Man kan ha hemskt fel! Utan henne hade jag inte tagit mig igenom gymnasiet.
Nu återkommer jag till bilderna från studenten. Gissa vem som inte var med på en enda bild? Inte ens en halv fot någonstans. Men det var en bra reprensentation av min skolgång. Förbisedd, menlös och inte där, helt enkelt.
Jag minns dessutom en gång då jag åkte hem till gamla Jonsered där jag gick en termin i ettan, samt hela dagis och förskolan. Jag gick då fram till en av mina gamla favoritfröknar (som jag inte minns namnet på längre) och hon bara stod och tittade på mig, oförstående. Jag minns att jag var tvungen att säga vem jag var. Jag minns faktiskt inte något mer från tillfället, förutom att jag var sårad.
Högstadiet... En gång kom en lärare fram till mig och en kompis och frågade "Vad gör ni på den här skolan?" varav vi vart tvugna att säga vilken klass vi gick i, namn och allt. Idiot. I övrigt var jag inte speciellt igenkänd på skolan, förutom då jag spökade ut mig i mina värsta goth-perioder. När jag och min dåvarande bästa vän hade våra diverse dispyter, mer eller mindre seriösa (oftast mer), så brukade hon straffa mig genom att ignorera mig. Detta ledde till att folk inte lade märke till att jag var i skolan. Efter en hel skoldag en gång, så kom en av mina klasskompisar fram till mig och sade "Va, är du här?! När kom du hit?".
Det är inte speciellt roligt att känna att man bara finns till under vingarna av någon annan.
Gymnasiet. Under första året trodde jag mig befinna mig i ett kompisgäng som åtminstone brydde sig om om jag var där eller ej. Men nehejhej, tillslut insåg jag att min närhet bara var irriterande. Vilket resulterade i att jag slutade vara med dom utan ett ord, och satte mig åter igen i min lilla bubbla och min härliga "Jag behöver då fanimej ingen-attityd".
Sen, under tvåan, träffade jag min lilla ängel Malin =) Som iofs gått i skolan under hela tiden, men vissa personer tror man helt enkelt inte att man passar med. Man kan ha hemskt fel! Utan henne hade jag inte tagit mig igenom gymnasiet.
Nu återkommer jag till bilderna från studenten. Gissa vem som inte var med på en enda bild? Inte ens en halv fot någonstans. Men det var en bra reprensentation av min skolgång. Förbisedd, menlös och inte där, helt enkelt.
posted by Fredrika at 3:41 em
4 Comments:
Men Fredrika! Du ska inte vara så negativ angående gymnasiet.. Alla fanns vi med i filmen de gjorde om oss ;) Och det var faktiskt dåligt att du inte kom med på ett enda foto.. Kan ju trösta dig med att jag har dig inramad här hemma i bokhyllan :)
Jo, jag har kollat på den också.. Jag är med kortast av alla, garanterat! Sviiiisch så är jag borta.
Det är så lätt för en skola att dilla om "Alla ska uppmärksammas" blabla, och vår skola drog med det extra mycket, eftersom det var en sån liten fjuttskola. Men jag garanterar att ingen mer än Johan kunde mitt namn utan att fundera en extra gång, och det bara förmodligen eftersom jag ville sluta en massa gånger.
Nä jag är rädd att min skoltid inte kommer bli ihågkommen speciellt positivt, förutom eventuellt att den nu är över.
Jag har inte ramat in skolfotot och lär inte göra det heller
Jag har inte ramat in skolfotot heller, men jag har foton som jag själv tagit på dig. Så det så.
Jag tror knappast att någon kunde alla namn, så kassa som vi var på sånt.
Aha, från närdå? Jag har så dåligt minne av när det togs kort.
Nä jag kunde inte mångas namn, jag kollade på skolfotot igår och minns inte hälften. Men å andra sidan är jag exceptionellt jävla dålig på att minnas namn.
Skicka en kommentar
<< Home