Sandlådan - eller?

Tänk dig en stor sandlåda. Lustigt nog lika stor som vår jord.

I denna sandlåda finns det fina, nya skinande röda och gröna spadar. Där finns hinkar att fylla till toppen med mörk, fuktig sand. Och silar till att sila fram gömda skatter.

Men där finns också de gamla, nötta spadarna från förra året. Hinkarna med sprickor där sanden rinner ut.

Där råder djungelns lag. Den som skriker högst och slåss hårdast får den bästa platsen i sandlådshierarkin. Inte nog med att den tilldelas den bästa spaden, samt den bästa hinken. Nej den får även ta allt den vill ha. De som inte är starka nog att stå upp, eller är i den lägre kategorien i pyramiden, blir nedslängda i sanden med huvudet före.

Kungen av sandlådan tar vad han vill ha. Ifall det är redskap eller medhjälpare spelar ingen roll.

Blir man som högbördig av sandlådan ifrågasatt, eller motsagd, skriks det och bölas. Spadar slängs åt alla håll, sand kastas i oskyldiga åskådares ögon.

Vill du ta dig ifrån denna låda full av sand kan det bli problem. För det är där du redan bor. Förmodligen i den blöta delen, full med kattextrementer, med en halv spade i din hand.

Tankar om svaghet, känslor och framtid

För att bibehålla min kreativitet så behöver jag ett viss mått olycka. Något som drar fram melankolin ur mig. Men jag tror jag tycker om att känna mig nere, till en viss del. Om jag ser ett slut på eländet så trivs jag med att känna mig lite ledsen.
Underligt nog har jag svårt att dela med mig av sorgsenheten. Jag är ensam ganska mycket, och trivs bra med det ifall det inte är påtvingat. Men jag är en väldigt känslomässig person och känner ofta att jag inte får utlopp för mina känslor. Sorgsenheten kan jag ta hand om genom att skriva dikter och låtar. Men kärlek, som jag känner för många människor, är betydligt svårare för mig att få utlopp för. Det är på något sätt alldeles för känsligt. En alldeles för hög barriär att ta mig över, att våga. Jag tror det har med svaghet att göra.
Jag är rädd för att gråta inför andra. Det har jag ett konstigt förhållande till. Samtidigt som jag vet att det inte är något att skämmas för, så känner jag mig stolt över att inte visa mig svag. Denna stolthet krockar med min visshet om hur dumt det är. Men jag ids inte göra något åt det.

Ända sedan jag kan minnas har jag tagit skrivande och känslor på dödligt allvar. Jag minns en gång i sexan. Då fick vi en uppgift att skriva vad vi tyckte att kärlek var. Jag började skriva en lång utläggning om känslor mellan människor, om kärlek till familj, och till djur. Dessutom om olika nivåer av kärlek. Men innan jag hunnit skriva klart skulle vi tala om vad vi skrivit. Min lärare frågade en av mina klasskamrater vad denne hade skrivit. Jag minns inte vad personen i fråga hade skrivit, men det fick vad jag hade skrivit att verka som en sån löjlig överanalysering att jag blev illröd i ansiktet och suddade ut alltihop. Jag ersatte det snabbt med något jättesimpelt, som de andra.
Det måste ha känts hemskt för mig, eftersom jag fortfarande kommer ihåg hur dum jag kände mig.

Jag har länge haft stor respekt för de som uttrycker sig väl i skrift. Jag har inte hunnit läsa så många olika författare ännu, men en av mina favoriter är Håkan Nesser. Den enda jag har läst många böcker av utan att ha tröttnat på sättet han skriver. Hans skrivsätt känns väldigt kultiverat samtidigt som det är folkligt, och framförallt roligt.

Jag önskar jag kunde göra något av mitt skrivande. Men jag känner att jag sitter fast i ett hörn av mitt liv just nu, och har ingen aning om vilket håll jag ska gå. Men det känns nödvändigt att jag går någonstans. Jag är så uttråkad. Dessutom känner jag mig omringad av folk som gör så mycket saker att jag känner mig dålig i jämförelse. Fast grupptryck kan vara bra ibland. Jag vill göra så mycket men jag vet inte hur!

Efter det mycket negativa jag skrivit om skolan har jag försökt tänka på positiva delar också. Jag har kommit på två lärare som givit mig pushar i olika riktningar, i all välmening. Den ena var min musiklärare på högstadiet. Hon sade åt mig att jag måste fortsätta sjunga. Sjunga sjunga sjunga!... Vilket jag har gjort, och jag har insett varför hon sade åt mig att göra det.
Det senaste var min engelsklärare på gymnasiet, eller den senaste av dem. Jag hade tre. Han tyckte absolut att jag skulle ägna mig åt att skriva. Jag borde kanske fortsätta göra det också, jag kanske kommer förstå varför han tyckte det.
Inte för att jag inte ser att jag kan skriva! Men jag vet att jag är för ordrik. Det är svårt att skriva simpelt och bra, vilket krävs ifall någon ska orka läsa det. Jag har egoistiska skäl till varför jag tycker om mina texter. Denna text kommer jag exempelvis att läsa flera gånger. Men med tanke på längden, vem mer kommer att göra det?

En dikt från förra året

alla har nån utom jag
men det är en lögn
vad jag än tar mig för
vart jag än är
vad jag än gör
är det mer synd om dig
än vad det är om mig

allt jag tänker har någon tänkt innan
inget jag säger är unikt
allt jag kan skriva är högst hälften så bra som nåt du kan skriva

idag ska alla vara unika
men ingen håller sig i strålkastarljuset
alla utnyttjas
de glänser med plastiga leenden
på en plastig scen
med en plastig publik
som minns dem i 15 minuter
& sedan kastas på fel åtevinningscentral

ingen håller någon om ryggen
inte utan egen vinning i glimten
man hjälps ändå åt
för att vara den som håller i fjädern
då det sista fingret inte orkar hålla kvar
på fönsterbläcket på 15:e våningen

för att synas
för att bli omtyckt
ska man vara vulgodum med plastkropp och botoxleende
ingen bryr sig om vad man gör
ingen bryr sig om poesin man lider fram
med den sista tåren
en smärtsam natt

24 oktober 2005

Det är lätt att vara liten, rädd och förbisedd

Fick härom dagen bilder från studenten på posten. Generellt sett så känner jag mig väldigt bitter när det kommer till hela min skoltid. Låg - och mellanstadiet var ett helvete pga världens jobbigaste klass med en hoper sportgalna snorungar, som förövrigt mobbade min bästa vän. Uppå detta en fantastisk lärare som sade åt henne att "ignorera dom", istället för att hjälpa till. En utav dessa härliga mobbinghändelser ledde till min och hennes första skolkning från skolan, i sexan om jag inte minns fel.
Jag minns dessutom en gång då jag åkte hem till gamla Jonsered där jag gick en termin i ettan, samt hela dagis och förskolan. Jag gick då fram till en av mina gamla favoritfröknar (som jag inte minns namnet på längre) och hon bara stod och tittade på mig, oförstående. Jag minns att jag var tvungen att säga vem jag var. Jag minns faktiskt inte något mer från tillfället, förutom att jag var sårad.
Högstadiet... En gång kom en lärare fram till mig och en kompis och frågade "Vad gör ni på den här skolan?" varav vi vart tvugna att säga vilken klass vi gick i, namn och allt. Idiot. I övrigt var jag inte speciellt igenkänd på skolan, förutom då jag spökade ut mig i mina värsta goth-perioder. När jag och min dåvarande bästa vän hade våra diverse dispyter, mer eller mindre seriösa (oftast mer), så brukade hon straffa mig genom att ignorera mig. Detta ledde till att folk inte lade märke till att jag var i skolan. Efter en hel skoldag en gång, så kom en av mina klasskompisar fram till mig och sade "Va, är du här?! När kom du hit?".
Det är inte speciellt roligt att känna att man bara finns till under vingarna av någon annan.
Gymnasiet. Under första året trodde jag mig befinna mig i ett kompisgäng som åtminstone brydde sig om om jag var där eller ej. Men nehejhej, tillslut insåg jag att min närhet bara var irriterande. Vilket resulterade i att jag slutade vara med dom utan ett ord, och satte mig åter igen i min lilla bubbla och min härliga "Jag behöver då fanimej ingen-attityd".
Sen, under tvåan, träffade jag min lilla ängel Malin =) Som iofs gått i skolan under hela tiden, men vissa personer tror man helt enkelt inte att man passar med. Man kan ha hemskt fel! Utan henne hade jag inte tagit mig igenom gymnasiet.
Nu återkommer jag till bilderna från studenten. Gissa vem som inte var med på en enda bild? Inte ens en halv fot någonstans. Men det var en bra reprensentation av min skolgång. Förbisedd, menlös och inte där, helt enkelt.