Smärtsamt bra - Antony and the Johnsons

.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.

Ibland kan en låt uppfylla mig på ett fantastiskt sätt. Det sker med jämna mellanrum, och visar den oerhörda skillnaden mellan musik och musik.
Vissa artister lyssnar jag till för att bli glad eller sprallig. Andra för att minnas gamla tider.
Sedan finns det musik med stort M, som lämnar ett stort tomrum inom mig. Men inte på ett dåligt vis. Det är som en lycklig klump, en önskan att sjunga, att gråta och skratta.
Musik som är fylld av äkta känslor:
Smärta, kärlek, innerlighet. Men framförallt, ärlighet.
Det är min mening att en låttext ska födas ur starka känslor. Inte för att ord rimmar. Inte för att något är populärt för tillfället. Inte för att pengar ska rulla in till en girig marknad.
Antony and the Johnsons, alltså. Ett äkta band, med en fantastisk sångare, som förmedlar så mycket smärta och kärlek att det gör ont i mig. Det är just så ska det vara.
Bildens ursprungssida